2010-11-26 ? 20:33:37

Kramar

Känner mig riktigt mys- och kramsugen och ska nog ta och dra hem om en stund, dricka fanta exotic och spela GT5. Ibland är det tillåtet att bara slappa och vara onyttig (om ni visste hur onyttig jag har varit denna veckan skulle ni få ångest - HEHE) men på söndag är det sista dagen för mig att äta och dricka onyttigheter fram till jullovet! Som en förberedelse inför 2011, då jag ska ha onyttighetsförbud! Helt seriöst. Jag lovar, svär på Gud/Allah/Zeus. Jag behöver det.

Och så ska jag såklart träna regelbundet, lite svårt nu bara när snön har kommit (går inte att springa ute) och friskiskortet går snart ut. Så då får man bara ta extremt långa rundor med hunden för att hålla igång, samt köra lite styrketräning hemma. För att inte nämna den där guldvärda dagen i skolan då man har idrottslektion! Kämpar som satan under den timman för att bränna som mest, inte för att jag vill få resultat (det vill jag ju såklart) men för att jag älskar och mår som bäst efter ett hårt pass där man fått utbrott för alla känslor och tankar och bara rensat muskelfibrerna och fått känna på hur man är nära på att svimma/spy för att man verkligen arbetar ordentligt och inte kör ölandsbron under armhävningarna eller stannar för att det börjar bli lite jobbigt. Att kämpa emot jobbighetskänslan ger ju bäst resultat! :D Både mentalt och utseendemässigt...


Byter ämne. Kramar. Visst finns det något fantastiskt underbart med kramar? Nu menar jag inte de där simpla, snabba och okänsliga kramarna som man ger någon bekant eller till sina vänner. Jag menar de kramarna man ger till den man älskar. De där längre, intimare, varmare kramarna som får tiden att stanna till. Man andas in den andras doft, ler och njuter. Jag älskar kramar. Även fast jag har svårt att krama folk, det vet de som känner mig om. Kramar helst inte om det inte är så att jag redan innan vet att jag vill kramas med den personen. Särskilt svårt offentligt som e.x i skolan. Det känns ovant, obekvämt och lustigt för mig. Kanske behöver jag bara vänja mig, kanske är det bara sån jag är och kommer alltid att vara. Vi får se.

En internet-kram till er alla dock! Det förtjänar ni.
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: