emmas enkla

Jag är rädd för att uttrycka mig i skrift och tal eftersom ingenting är säkert än. Jag är rädd för att bli heartbroken. Jag är till och med rädd för att du ska ha äkta känslor för mig. För jag är nybörjare på det här området, jag har blivit heartbroken förr men aldrig känt så här starkt för någon förut. Jag går långsamt fram för att inte känna mig för på enligt dig, fast jag är nog för på ändå. Jag utmanar mig själv, tänker att jag inte har något att förlora vad jag än gör mot dig, skriva till dig på msn eller bara försöka få ögonkontakt i skolan. Mina vänner intalar mig att du ser något i mig, men eftersom de inte har dina ord eller verkligen känner dig vågar jag inte tro dem. Deras komplimanger stärker mitt självförtroende och höjer mitt humör, men inte lika mycket som du gör genom att bara säga hej. Men du kan sänka det lika fort när du kommunicerar med andra tjejer i min omkrets.. Vet att det är sinnessjukt, du ska ju kunna och få kommunicera med vem som helst, men jag kan inte styra mina känslor eftersom jag inte vet vad du känner. Jag är rädd. Försiktig. Avvaktande. I skolan vill jag inte ta upp något som vi har sagt för oss själva då någon annan kan höra och att dina svar blir annorlunda, jag vill ju tro att du också är försiktig och vågar kanske inte svara ärligt om mina vänner är nära. Jag själv blir ju sådan. Det är mänskligt. 
Egentligen är du långt ifrån "min typ", men som man säger "olika attraherar varandra" så kan jag bara hålla med. Du är min olikhet. Jag tycker om det. Min kropp dras till det. Du får mig att le för mig själv när du dyker upp i mina tankar. Du får mig att fnissa när mina vänner säger att de kan se oss tillsammans. Jag vill veta vad du känner. Så vi båda kan gå vidare, antingen hand i hand eller skiljda åt olika håll.