2011-02-11 ? 07:50:00
JUST BECAUSE YOUR WAIST IS SMALL DOESN'T MEAN YOU'RE BEAUTIFUL
Grundfaktorn
Media, liksom samhället, inprintar och hjärntvättar oss varje dag som går. Varje gång vi ser på television, varje gång vi ska köpa kläder, liksom varje gång vi ska handla mat. Lite halvt omedvetet får vår hjärna en bild av hur man ska se ut. Vad som är attraktivt. Vad som får en att lyckas. Brösten ska vara i rätt propotion till vår kropp, minst c-kupa så killarna i över huvudtaget får något att ta i. De gillar bröst. Det vet vi. Kroppen i övrigt ska vara fast, låren ska inte gå ihop när vi går/står upp. Inga celluliter finns, har ni tänkt på det? Att inte på en enda bild vi ser i media är oretuscherad? Kroppen ser så där perfekt fast ut, utan celluliter, jämna bröst och inga blåmärken eller övriga "fula" märken finns på modellernas kroppar. I undantag är det ju såklart skvallertidningarnas bilder, paparazzi bilder alltså. Ofta är de hyffsat oretuscherade i alla fall.
Skavanker
Det jag försöker få sagt här är att vi får omedvetet en lurkande bild av att ha en kropp som inte går att ha naturligt. En felfri kropp. När vi då hittar våra egna skavanker, till exempel celluliter eller kanske ett födelsemärke i ansiktet så tappar vi självförtroendet. Varför ska vi göra det? HUR är det möjligt att vi ska må dåligt, känna oss fula för att vi har en skavank som ingen vi sett i samhället/media haft?
Själv har jag celluliter, men jag vet också att det är för att jag inte är i min toppform ännu. Förmodligen kommer jag ha kvar mina celluliter när jag nått mitt mål, men då ska jag inte skämmas över dem. De ska bli en del av mig. Jag har även ett par födelsemärken på vissa delar av kroppen som jag tidigare absolut inte velat ha. Nu älskar jag dem. De gör mig unik, personlig och får mig att känna mig speciell. För tänk vad tråkig världen skulle vara om alla hade perfekt kropp, hy och allt därtill. Jag hade inte velat leva i den världen kan jag lova.
Bröst
Jag älskar bröst. Ca 90% av alla kvinnors bröst är ojämna (naturliga bröst). Oftast är det vänstra bröstet större. Mina bröst är mina älsklingar. För mig är de inte perfekta, då min syn på bröst är snedvriden. Min hjärna säger att jag ska ha C-kupa, först då ska jag vara nöjd. Men samtidigt kan man tänka - först när en kvinna är runt 21 är brösten färdigväxta. Och är man inte nöjd då, finns chansen att man redan blivit nöjd med sina fina, unika bröst. Är man dock fortfarande osäker med sin kropp som man levt med och överlevt influensor med så kan man ju fixa onaturliga bröst. Implantat. Killar föredrar naturliga bröst. Det är 100% sant. Jag lovar. Ingen kille i världen är värd att göra implantat för. Inte ens om han hotar med att göra slut om du inte gör dem. Seriöst, vem fan vill leva med en utseendefixerad idiot? Som bara ser dig som ett par bröst? Tänk alltid noga igenom dina val.
Bara för att hon är smal, betyder det att hon känner mer lycka i livet än dig? Upplever med äkta kärlek? NEJ!
Kroppsform
Det finns alla kroppsformer i världen. Pojkflicka, timglas, a-form, marsmallow form, äpple-form, bla bla bla. Vilken form du än har så är den din. Du kan inte jämföra dig med någon, för ingen är 100% likadan som en annan utseende som inseende mässigt. Inte ens enäggstvillingar (tror inte enäggstvillingar har lika stor balle om de är killar eller lika stora bröst om de är tjejer)! Visst blir det svårt när det kommer till kläder, nu med tanke på jeans. Någon har stora höfter men pinnsmala ben, någon annan kan ha stora höfter med stora vader men smala lår, osv. Det ska finnas jeans som passar alla. För mig själv är det skitsvårt. Har nog ett(!) par som sitter perfa. Av cirka 10 par. 1/10 jeans alltså. Det är ju rätt sjukt, men det gäller att hitta guldkornen - INTE att ändra dina mått runt låren för att passa just den storleken. Visst, om du inte mår bra för att du exempelvis inte orkar med vardagslivet eller helt enkelt känner dig SKITFET så kan du ju börja träna regelbundet OCH ändra din kost för att ha ett med hälsosamt liv.
Jag åt kakor igår, efter halva paketet var jag skitmätt men tryckte i mig resten ändå. Det fick jag ångest för. Varför? Jo för jag fick min kropp att må dåligt, tvingade i den föda. BAD BAD BAD! Alltså inte för att det var just kakor. Man måste kunna njuta av mat. Är du sugen, ja men ät det du är sugen på då! Men låt det inte bli en vana. Skulle jag äta allt jag var sugen på så skulle jag nog se ut som katten i Shrek 4.. Man måste verkligen tänka på sin kropp, så att den mår bra.
Jag brukar alltid tänka, du är en själ med en kropp, inte en kropp med en själ. Ta hand om ditt "boende"!
BLA BLA sammanfattning
Okej, klockan börjar bli mycket -> min hjärna börjar somna.. Så tänker flika in det sista, mest viktiga, och även lite för boys.
Personligheten. Ja, tjat om det. Men det är ju faktiskt personligheten som avgör allt. Vi låter oss sätta oss in i en situation. Tänk på någon du tycker om, vän som partner (ej familj nu). När du först träffade denna människan, visst hade du en kort stund av fördomar om denne? MEN, sen när ni väl hade ert första samtal så fick du väl en ny uppfattning om personen? Något du fastnade för, något ni hade gemensamt. Något som hjälpte er att bygga upp en vänskap/relation. När du nu tänker på denna personen, visst tänker du främst på hur den agerar eller tänker/är som person?
Till exempel, jag tänker nu på en viss kille. Det första jag tänker är; intressant person, hur tänker han egentligen? vad menar han med det? är han seriös när han säger så? gud vad smart han är! sedan kommer tanken; (förbryllande) vad har han för skostorlek? HAHA, vettefan varför den kom... Men ni förstår poängen.
Liksom titta er omkring. Se på era föräldrar. Ser de ut som två modeller med perfekta kroppar? Nej jag tror inte det. De har skavanker. Men de är/har varit kära i varandra. De har älskat varandra så pass mycket att just du har kommit till. Mycket krävs för det. Inte bara utseendet. Vi är människor, inte ett par djur som ska visa upp oss för varandra för att föra våra gener vidare. Vi är mer komplexa än så. Vi kan mer. Vi gör mer.
Även fast just din tid med pojkvän och tjottfräsen inte har kommit ännu så är den på väg. Som en troende sa till mig: "If you're still single and wonder why, it's because God hasn't finished your perfect match". Fint. Could be so, I mean. Man ska inte söka efter kärleken. Kärlek ska komma naturligt, inte påskyndat. Om det behöver ta månader innan man blir ihop (förutsatt att ni är på G) så låt det ta det. Don't rush, don't hesitate. Vem vet, ni kanske inte alls passar ihop till slut? Men samtidigt ska man inte låta det ta för lång tid. Livet är inte för evigt.
Så, för att sammanfatta skitsnacket i en kort mening: Personligheten är större, mer avgörande än utseendet.
Är det svårt att förstå, så tänk: Vill jag vara tillsammans med någon som är tillsammans med mig för utseendet? Alt. Vill jag vara tillsammans med någon för att denne ser bra ut, attraherar mig med utseendet men personlighetsmässigt är vi som en strandsatt blåval? Är det ett sådant liv jag vill ha?
Och först, det viktigaste innan du kan må bra i en relation. Älska dig själv. Du är fin som du är. Din personlighet knockar många andras, även om de kanske ser bättre ut utseendemässigt (enligt samhället/media). Trots allt är vi alla människor, en art som går ut på att föröka sig. Men också att leva. LEVA LEVA, KOM SÅ SKA VI LEVA!
Puss, kommer kanske ett pepp-inlägg till fast mer om händelser i livet/personlighets grejer som "hindrar" många av oss att våga ha en relation. Vill ni det?
Kommentarer