emmas enkla

Vad är det egentligen som får oss att känna den där känslan inombords, att vilja ha något - att sträva efter tillfredsställelse. Men när vi väl har fått det vi så ivrigt längtat efter att ha, så söker vi efter andra saker att ha. Ni vet att jag har rätt. Jag kan ge er ett exempel. Jag ville ha en side-cut. Nu vill jag ha en viss klänning från H&M. Tydligt. Det stämmer. Jag vet också att jag vill ha andra saker, som de perfekta bootsen och en kropp lik Rihannas. Jag vill likaså ha MVG i fysik, och äkta kärlek.

Men människan är något primitiv i dessa "ha begär", när vi därefter har lyckats få den där kramen från den speciella personen eller flyttat in i det perfekta boendet så känner vi inte längre av den känslan. Visst går man runt extra glad för att man lyckats en period, men det försvinner ju och ersätts av en annan vill-ha sak.
MEN om vi skulle förlora, misslyckas eller helt enkelt bli av med saken vi suktat efter så pass länge och lyckats erövra så känner vi oss nere. Ledsna, tomma och önskar att vi kan få det tillbaka. Det vi då minns är hur pass bra vi hade det under den perioden tinget var vårt.

De säger att hoppet är det sista som överger människan. Det finns ju trots allt alltid med oss, hoppet om att få tinget och hoppet att få tillbaka den fantastiska tiden när den väl är förbi. Vi minns inte de dystra tillfällena som fanns under den tiden. Det är det som för oss framåt. Nej nu håller jag på att spåra ur från ämnet..

Man kanske inte ska gå så djupt och analysera varför världen är som den är, då blir det jobbigt när man inser att det kanske inte är så bra som det egentligen känns när man är ovetande. Rädsla för det ovetande, okunskapen och det främmande växer i och med det djupgående tänkandet. Hur är det egentligen möjligt att livet finns? Och varför har vi ännu inte hittat en likutvecklad planet som oss, med komplicerade livsmekanismer och välfungerande, samarbetande ekosystem? Hur är det möjligt att universum är så stort, när vi är så små? Och vad händer egentligen när universum slutar expandera? ...
Ni förstår. Är det bättre att vara ovetande och lycklig, än vetande och i en bergodalbana av känslor? Jag vet själv inte, för mig är det nog för sent för att fatta ett beslut.

Kramar till er alla